En reseberättelse från tre tandläkarstudenter i Da Nang
Vi är tre studenter vid Umeå universitet som besökt Vietnam. Vi läser alla till tandläkare och i det programmet ingår ett moment kallat Vetenskapligt arbete som i sak motsvarar en C-uppsats på högskole-nivå. Vi visste redan från start att vi ville göra något meningsfullt med vårt arbete, så när vi fick kontakt med välgörenhetsorganisationen East Meets West i Vietnam var valet inte svårt. I juli månad 2009 gav vi oss därför av till Da Nang, Vietnam, för att där volontärarbeta på East Meets Wests tandvårdsklinik.
För att spara pengar på flygbiljetten gick resan först via Bangkok, Thailand samt därifrån till Ho Chi Minh-staden (före detta Saigon) i Vietnam, innan vi via flyg till sist kunde anlända till Da Nang. På detta sätt kom vi undan med en ungefär halverad resekostnad. Med oss på resan till Da Nang hade vi bland annat tre stora paket innehållandes över 500 tandborstar som Oral B beslutat att skänka till kliniken efter att vi berättat om vår resa dit, samt en stor mängd undersöknings-speglar och plasthandskar skänkta av landstinget Västerbotten. Detta tvingade oss att på ett ganska kreativt sätt ordna vår packning för att inte överskrida inrikesflygets krav på max 15 kg packning per person!
Själva staden Da Nang, den fjärde största i Vietnam med över 750 000 invånare, är en hamnstad som under Vietnamkriget användes som bas och ett vattenhål av amerikanerna tack vare stadens vidsträckta stränder. Vietnam i stort är ett land som befinner sig i en kraftig ekonomisk utveckling med snabbt ökande levnadsstandard och landet försöker ta upp kampen med Thailand när det gäller den lönsamma turistnäringen.
Det kanske första som slår en som västerländsk resenär är dock stadens trafik. Da Nang kan ursprungligen knappast ha varit designad för att kunna husera den mängd fordon och människor som mötte oss när vi var där, dock underlättades platsbristen något av det faktum att flertalet använde tvåhjuliga fordon (bilar var relativt ovanliga i jämförelse), men trots detta tedde sig trafiksituationen för en utlänning som smått kaotisk. Att korsa gatan för första gången medan mopeder, motorcyklar och en och annan taxi susar förbi kräver stadiga nerver.
Arbetet på kliniken förlöpte från 8:00 till 12:00 och från 13:30 till 17:00. Mitt på dagen var det siesta och larmet från gatan stillade sig en aning. Patienterna kom mestadels från skolor och gruppboenden i staden och var från runt 4 år och upp till tonårsåldern. Den första tiden slumpade det sig så att vi mestadels behandlade barn från skolor och hem för handikappade, av dessa var de flesta av barnen utvecklingsstörda och/eller döva. Under den senare delen av vistelsen behandlades främst föräldralösa barn från gruppboenden samt vanliga skolbarn.
Att arbeta med utvecklingsstörda barn visade sig kunna vara mycket trevligt men också hemskt psykiskt ansträngande. I jämförelse med Sverige hade kliniken inte tillgång till lugnande medicin och för ett barn med svag begåvning kan det vara svårt för dem att acceptera en undersökning och åtföljande behandling. Bara att öppna munnen kan vara en stor tröskel för dessa barn. Eftersom det går en tandläkare på 50 000 invånare i Da Nang var detta barnens enda chans till tandvård, särskilt med tanke på att övriga tandläkare dessutom avsäger sig dessa "besvärliga" barn, då de ändå har så pass många patienter att de kan välja och vraka bland dem.
För att kunna undersöka och behandla barnen användes på kliniken en slags tvångsbrits på vilken barnet spändes fast, denna fungerade på barn upp till tonåren, men äldre barn som vägrade kunde helt enkelt inte undersökas. Det kan tyckas motsägelsefullt och en smula barbariskt att använda denna typ av hjälpmedel, men faktum var att många barn blev lugnare och behandlingen kunde utföras utan vidare bekymmer med denna typ av hjälpmedel.
På grund av den rasande utvecklingen i landet och den ökade sockerkonsumtionen hade många av barnen en hemskt dålig oral status, detta gällde framför allt de utvecklingsstörda barnen. Plackindex, det vill säga antalet tandytor med bakteriell plackanläggning på, med värden närmare 100% var regel snarare än undantag (i Sverige är den i genomsnitt 40% och då använder man även speciell infärgning för att se dolt plack), och majoriteten hade även mycket tandsten.
Höga plackindex och till viss del även stora förekomster av tandsten tyder på dels infrekventa tandläkarbesök, men främst på en bristande oral hygien. Om denna bristfälliga munhygien beror på att de utvecklingsstörda barnen får extra sockerrik föda eller att de personer som tar hand om barnen missköter eller inte har tid med deras tandborstning vet vi inte, troligen kan sanningen ligga någonstans däremellan. Faktum är dock att det fanns så mycket att göra på flera av barnen att man var tvungen att prioritera det som ansågs mest akut.
Vi fick även tillfälle att besöka en av skolorna som de handikappade barnen kom ifrån. Den skolan drevs av nunnor från St Paul de Chartres. Skolan var faktiskt riktigt fin och på översta våningen fanns ett barnhem. Där hade de bebisar och barn upp till mellanstadieåldern, som därefter, om de inte redan adopterats, får flytta till deras barnhem i Hue. Dock fanns det mer tragiska fall där med barn med hydrocephalis (vattenskalle) som övergivits av föräldrarna och nu låg apatisk i en säng.
Många av materialen som användes vid kliniken var nya, eller kanske snarare gamla för oss. Således använde vi amalgam vid fyllningsterapier, ett material som är förbjudet i Sverige men som vi lyckligtvis hade fått utbildning i att hantera (som sista årskull, kan tilläggas). De i Sverige ordinära vinylhandskar vi hade tagit med oss ansågs för fina för vanliga behandlingar och sparades i händelse av att något av barnen skulle vara latexallergiska. Därför arbetade vi med latexhandskar, och det blev snabbt blött och halkigt i den varma miljön på kliniken.
Sägas bör att kliniken faktiskt hade luftkonditionering, men temperaturen var ändå betydligt högre än det arbetsklimat vi är vana vid. På kliniken arbetade två tandläkare och sex tandsköterskor heltid, dessutom gästades kliniken några veckor i taget av volontärer som oss själva och av studenter från tandläkarhögskolan i Saigon.
Rent professionellt, men även privat, var det högintressant att få möta dessa olika människor från olika länder och av olika kulturer och tankesätt. På kliniken i Da Nang förenades vi med dessa främmande människor i en gemensam önskan att få hjälpa människor med problem, och trots att vi tre svenskar kanske inte alltid kunde hålla med om vissa förfarandesätt så förstår vi ändå att man med befintliga medel måste göra det man kan i svåra situationer.
Resan till Da Nang har vidgat vår förståelse för situationen i Vietnam och kommer leva med oss i våra framtida liv, både som tandläkare och som människor. Vi vill tacka Vietnams Vänner som bidragit till vår resa och som gjort det möjligt för oss att överlämna tandborstar, klinikkläder, undersökningsutrustning och undersökningshandskar till East Meets West i Vietnam.
Andreas Bergqvist, Johan Kulo, Martin Ågren
Umeå 2009-09-01
